Nummer 3/4-05: REVOLUTION
Fett solgult dubbelnummer, med poster i fyrfärg!
Ur innehållet:
Anna Norén:
En revolution senare
"Hallå! Vem är mannen? Han i den svarta rocken, han som talar i skägget om han talar alls. Han som är ensam och stark, han som inte får gråta, han som är en karlakarl, han som är mystisk i sin ordlöshet. Var kom han ifrån?
Han är make och pojkvän, pappa och bror och kusin. Han är hjälten. Han är Clint Eastwood som slänger sin glödande cigarett i ett enda sprättande drag som säger allt. Han är killen i baren som visar upp tre hårstrån över skjortkanten, han är killen på jobbet som berättar hur han satte på en tjej i tältet under Gotlandsresan. Idag är han en självklar bild, de flesta män har något av denna manlighet i sig. Men han har inte alltid sett ut som han gör idag. Han har inte alltid varit färglös som i Dressmanreklamen, inte alltid luktat strävt manligt eller haft målet att se sina muskler svälla i bänkpressen. Det fanns en tid av färg och parfym, då smink var lika självklart för man som för kvinna, då lättrördheten var en självklarhet och gråten ett faktum, ja till och med ett krav. Spetsarna vajade runt handlederna på varje man, män skrev dagbok och känsloladdade brev där de kallade varandra för ljufve älskare och älsklinge af mitt hjerta utan att känna homofobin spöka i bakhuvudet."
Jessica Schiefauer:
MAKAN, MORSAN och MÄNNISKAN
- en essä om blöjskräck, och om vikten av att aldrig sluta prata
"Lyckligtvis känner jag inte alls igen det French skriver om äktenskapet. Min sambo är en av de få riktiga (och då menar jag RIKTIGA!) manliga feminister jag har träffat i mitt liv. Det är en självklarhet att det är vi som har ett hem att sköta, det är vi som har disk att diska, mat att laga, tvätt att tvätta, golv att dammsuga, och ganska ofta hör jag honom säga ”Sitt du, jag gör det” när något ska tas om hand.
(När min sambo läser ovanstående stycke blir han orolig. Det är bra, tycker han, men han är lite rädd för att bli betraktad som toffelhjälte. Vi pratar en stund om det, och resultatet blir att vi bestämmer oss för att omdefiniera begreppet ”toffelhjälte” helt och hållet, eftersom det inte kan existera i sim nuvarande form i ett jämställt förhållande. Vad är en toffelhjälte? Enligt SAOL en ”underkuvad äkta man”. Denna definition är förlegad och bör rensas bort. Den bygger på en idébild där den äkta mannen är en familjeförsörjare och överförmyndare, absolut inte en människa som tar hand om barn som behöver snytas eller mat som måste lagas. Efterledet ”hjälte” klingar ironiskt nedlåtande – en hjälte i tofflor är ingen hjälte alls. Mina vänner, det är dags att uppvärdera begreppet ”toffelhjälte”. Glöm St Göran, glöm Conan och Hercules och Beowulf, dessa män är inga män, de är schabloner. Den nya tidens hjälte är en hjälte i tofflor!)"
Klara Bengtsson: Ha en bra dag!
"Man kan undra när det blev så inne att hitta saker att klaga på. Kafferasterna och fikadiskussionerna fylls med läskiga framtidscenarier. Efter alla dessa ”det skärs ner överallt, och man vågar ju inte gå ut,och alla dessa dumma dokusåpadeltagare och naturen går åt helvete” avslutas diskussionen allt som oftast med: ”Ja, det är för jävligt men det finns ju inget man kan göra”. Denna hopplöshet och negativism i ljuv förening! Varför lägger sig inte alla bara ner och dör?
Man kan undra när det blev så hippt med problem, men pinsamt naivt med lösningar. Eller att vara entusiastisk! Eller att säga, men va fan, vi lever ändå som kungar på den här planeten, vi får så mycket gratis, vi har alla möjligheter i världen! Ta dom! Varför vänta på att någon ska komma och sparka dig i arslet, det kommer dom aldrig göra, det har dom aldrig gjort! Visst finns det giltiga anledningar att klaga, men vad är klagandet till för om man struntar i att försöka förändra något? Ja, även Fantasin vet att det finns problem. Det finns problem så det räcker och blir över! Men den där klagande gruppbondingen handlar inte om att lösa problem, den är något annat, mycket mer hjhärntvättat, rent av konspiratoriskt otäckt."
Elin Boardy: Stop! In the Name of Art
"En okänd gatukonstnär lämnar vita fotspår efter sig på gatorna. Smala konturer av skor, i varierande storlek och ställning. Spåren finns i flera svenska städer och också utanför Sveriges gränser. Både i Köpenhamn och i Oslo ser man dem. Till och med dagstidningarna har lagt märke till dem. I danska Politiken har spåren gett upphov till en hel följetong av notiser och artiklar. Bland annat kallar man spåren för 'den største gåde i København, siden Den lille havfrue mistede hovedet første gang i 1964'. I en annan artikel konstateras att 'selv om fodsporerne nok ikke generer nogle, så betragter Københavns Kommune også denne form for graffiti som hærværk [skadegörelse] – og ikke kunst.' "
Dessutom:
Poesi-pepp av Mauritz Tistelö, samtal om palestina med Nina Gren, Kerstin Elias om förebilder och förändring, Fantasin listar de mest kittlande filmscenerna... och annat som får tevebruset att tystna till förmån för det verkligt ystra!